Klagfria veckan.
Slentriant gnällande och klagande är inte kul men tyvärr väldigt lätt att fastna i. Till slut går det nästan på automatik, vissa saker ska det liksom alltid gnällas och klagas om och över. Det blir till slut en en ful ovana och en ful och tråkig egenskap. Ett evigt klagande och gnällande blir ju till slut ett ältande.
 
Det tar 21 dagar att ändra ett beteende, så då tänker jag att man iallafall kan börja med en klagfri vecka. Lättare blir det  ju om man kommit överens med sin sambo, vänner eller kollegor om detta för då kan man påminna varandra.
 
Jag känner rätt ofta att jag i vissa sammanhang, på vissa ställen och med vissa personer blir den där gnäll och klag Evelina. En person jag inte alls vill vara. Det enda det ger mig är konstans dåligt samvete! Så nu tänker jag köra klagfria veckan och jag ska göra mitt allra bästa för att lyckas så bra jag bara kan.
 
Är ni med??!!
 
 
 
Vi är bortskämda.
Pappa T kom igår hem från en resa till Prag, redan innan han kom hem hade han meddelat att han hade hittat presenter till oss. Japp vi är bortskämda med små presenter nästan varje gång han är iväg, så när han kommer hem utan nåt blir vi mycket förvånade och lite ledsna såklart ;) Denna gång fick jag lite roliga flaskor och tjejerna en stor Oreobruk som innehöll flera små paket med Oreo.
Tack snälla Thomas!!
 
Vi hade en tanke om att få komma iväg hela familjen på en resa i höst, men när vi nu för nån vecka sedan satt och letade hittade vi varken bra flyg eller boende för perioden då vi ville iväg. Vi har varit sugna på att åka tillbaka till Florida, då vi de senaste gånger nu varit till Los Angeles. Men som det verkar nu så får vi nog längta lite till och kanske ta en resa lite längre fram. Men jag tänker att jag spelar lite på lotto så kanske det blir en resa i höst också för det vore himla skönt, skoj och härligt.
 
Key lime pie i Key West, Florida vore nåt...jag får nog skriva upp det på min Bucketlist ;)
 
 
 
 
En mycket konstig känsla ♥
9 år kan gå fort och de kan även kännas som en evighet sen. Det har nämligen idag gått 9 år sedan Martins olycka, det känns både nära och som långt bort. Jag kom faktiskt på nu ikväll vilken dag och vilket datum det var. För många år sedan skrev jag ett inlägg, det var svårt att skriva då och det är svårt även nu fast att många av orden är samma och kopierade från tidigare inlägg.
 
Nu 9 år senare sitter jag här igen och letar de rätta orden att skriva. Saken är den att när man sitter ner, tänker och försöker känna så kommer alla minnen och känslor tillbaka.När vi åker till vår favoritstrand som vi gjort flera gånger denna sommar, åker vi förbi olycksplatsen och varje gång knyter det sig i magen, antar att det alltid kommer göra det.
 
Varje gång min telefon ringer på en "konstig" tid eller vid ett "konstigt" tillfälle får jag ont i magen.
Varje gång kommer känslan tillbaka.
Känslan som inte riktigt går att beskriva eller förklara.
Men jag minns det som igår.
Hur jag tittar på mobilen och ser att pappa ringer.
Vad vill han nu??
Sen är allt bara ett litet kaos i mitt huvud.
Orden bara surrar i skallen på mig.
Martin. Bilolycka. Ambulans. Dåligt väder. Helikopter. Respirator. Akademiska.
Vi bör åka nu.
 
Färden ner till Uppsala är nog den längsta jag någonsin gjort.
Väl på plats fick vi några i taget gå in till Martin.
Man ville bara ruska om honom, kittla honom eller vad som helst och så skulle han hoppa upp och le sitt stora leende men istället låg han bara där och "sov".
Tomheten när vi sedan åkte därifrån och man insåg att vi aldrig mer skulle få träffa/se Martin.
En mycket konstig känsla.
Känslan är fortfarande lika konstig,
Idag är det 9 år sedan.
 
♥Saknad♥