Sov gott älskade farfar ♥
 I fredags var det dags det för begravning för min farfar och tjejernas gammelfarfar.
Eftersom Arne varit en person som alltid funnits i mina tjejers liv så kändes det självklart att ta med dom på hans begravning. Det blev en lugn, fin begravning med bara de närmsta.
 
Tårarna kom då och då under hela dagen och regnet som öste ner under hela fredagen beskrev exakt hur det kändes inombords. Det är konstigt när en person som alltid funnits där helt plötsligt inte gör det längre, inte fysiskt iallafall.
 
Häromdagen satt jag och tjejerna och pysslade i matbordet, jag sneglade ut och ser en man komma och gå i blå jacka och svart keps och hör mig själv säga:
- Men titta nu kommer Arne och hälsar på oss!
(Mannen som gick förbi var så lik och hade samma blå jacka och svarta keps som Arne brukade ha och att Arne skulle komma förbi var heller inget konstigt för han brukade hälsa på oss lite nu och då innan han blev dålig.) I samma sekund som jag säger det kommer jag på mig själv.
FAN!! Det går ju inte! Det kan inte vara han.
Sen bröt jag ihop fullständigt, båda tjejerna tittade ut och sa att det var likt sen kramades vi alla sittandes på golvet.
 
♥♥♥

 
"A limb has fallen from the family tree.
I keep hearing a voice that says, Grieve not for me.
Remember the best times, the laughter, the song.
The good life I lived while I was strong.
Continue my heritage, I'm counting on you.
Keep smiling and surely the sun will shine through.
My mind is at ease, my soul is at rest.
Remembering all, how I truly was blessed.
Continue traditions, no matter how small.
Go on with your life, don't worry about falls
I miss you all dearly, so keep up your chin.
Until the day comes we're together again."
❤️🕊