6 år
Det här inlägget är gammalt, jag skrev det förra året. Då hade 5 år gått sen Martins olycka. Ett år senare sitter jag här igen och letar de rätta orden att skriva. Saken är den att det känns likadant idag som då.
 
Varje gång min telefon ringer på en "konstig" tid eller vid ett "konstigt" tillfälle får jag ont i magen.
Varje gång kommer känslan tillbaka.
Känslan som inte riktigt går att beskriva eller förklara.
Men jag minns det som igår.
Hur jag tittar på mobilen och ser att pappa ringer.
Vad vill han nu??
Sen är allt bara ett litet kaos i mitt huvud.
Orden bara surrar i skallen på mig.
Martin. Bilolycka. Ambulans. Dåligt väder. Helikopter. Respirator. Akademiska.
Vi bör åka nu.
 
Färden ner till Uppsala är nog den längsta jag någonsin gjort.
Väl på plats kommer alla känslor över en igen.
Vi fick några i taget gå in till Martin.
Man ville bara ruska om honom, kittla honom eller vad som helst och så skulle han hoppa upp och le sitt stora leende men istället låg han bara där och "sov".
Att han var skadad syntes inte alls, inte ett märke såg man.
Kanske gjorde det, det hela svårare att förstå för han såg ju "oskadad" ut förutom bandaget på huvudet.
 
Tomheten när vi sedan åkte därifrån och man insåg att vi aldrig mer skulle få träffa/se Martin.
En mycket konstig känsla.
Känslan är fortfarande lika konstig,
Idag är det 6 år sedan
 
♥Saknad♥
 
 
 
Emma

Ja, det är konstigt hur tiden går så fort men hur nära till hands den hemska känslan fortfarande ligger.. Jag minns det också som igår, hur R reagerade, hur klumpen i magen bara växte ju längre tiden gick och vi inte hörde nått.. Denna fruktansvärda känsla JAG fick - hur, HUR kände då inte NI! Närmsta familj och anhöriga som växt upp med honom och har tusen minnen. Ja, den känslan kom jag inte ens i närheten av och önskar såklart att ingen skulle behöva uppleva.. Men vi får tänka på det fina, prata om det roliga och dela alla minnen så M alltid lever kvar hos oss! Är rätt säker på att han bevakar oss på avstånd.. Och "slänger ut" en hjälpande hand när han ser att någon behöver det! ☺️💞

Svar: 💗💗💗
Evelina Mattsson

marie

💕💕

Svar: 💗💗💗
Evelina Mattsson

Bästa moster ;)

Har inte orkat skriva nåt förrän idag...
Du beskriver känslorna bra Evelina!
Mina minnen rusar, de gör så ont!
Så ynkligt att lämna sjukhuset utan Martin, med en soppåse i hande innehållandes hans sönderklippta kläder!

Svar: 💗😢😘
Evelina Mattsson

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress