Regnbågspasta
Idag har vi haft vår lediga dag.
Den började med ett besök hos tandläkaren för Ellie, tänderna som hon ramlade och slog skulle checkas till. All verkar vara okey och det känns skönt, även den lösa tanden verkade ha stabiliserat sig igen.
Lill skruttan vaknade dessutom med ett mega svullet öga idag och såg lite halv tokig ut, men det har försvunnit under dagen. Vet inte om hon fått ett myggbett eller om det är förkylning.
 
Efter det besöket fick hon följa med mig till min frisör Emelie, det var nämligen dags att fixa till min utväxt.
 
 
 
Såg en bild på Instagram idag och blev inspirerad att färga pasta. Färga pasta brukar vi göra, men då i en färg. Regnbågs pasta blev ju så mycket roligare. Vi älskar ju att baka regnbågsmuffins och detta var lite samma sak, dessutom blir måltiden så mycket roligare.
 
 
6 år
Det här inlägget är gammalt, jag skrev det förra året. Då hade 5 år gått sen Martins olycka. Ett år senare sitter jag här igen och letar de rätta orden att skriva. Saken är den att det känns likadant idag som då.
 
Varje gång min telefon ringer på en "konstig" tid eller vid ett "konstigt" tillfälle får jag ont i magen.
Varje gång kommer känslan tillbaka.
Känslan som inte riktigt går att beskriva eller förklara.
Men jag minns det som igår.
Hur jag tittar på mobilen och ser att pappa ringer.
Vad vill han nu??
Sen är allt bara ett litet kaos i mitt huvud.
Orden bara surrar i skallen på mig.
Martin. Bilolycka. Ambulans. Dåligt väder. Helikopter. Respirator. Akademiska.
Vi bör åka nu.
 
Färden ner till Uppsala är nog den längsta jag någonsin gjort.
Väl på plats kommer alla känslor över en igen.
Vi fick några i taget gå in till Martin.
Man ville bara ruska om honom, kittla honom eller vad som helst och så skulle han hoppa upp och le sitt stora leende men istället låg han bara där och "sov".
Att han var skadad syntes inte alls, inte ett märke såg man.
Kanske gjorde det, det hela svårare att förstå för han såg ju "oskadad" ut förutom bandaget på huvudet.
 
Tomheten när vi sedan åkte därifrån och man insåg att vi aldrig mer skulle få träffa/se Martin.
En mycket konstig känsla.
Känslan är fortfarande lika konstig,
Idag är det 6 år sedan
 
♥Saknad♥
 
 
 
Ändrade planer
Min plan denna helg var att bege mig ner till Stockholm på Loppievent, men planen blev lite ändrad.
 
Det började i fredags med ett samtal från förskolan, Ellie hade ramlat och slagit tänderna. Snabbt skuttade jag in i och bilen och åkte till henne. Det verkar ha gått okey med henne, vi håller tummar och tår.
 
Under lördagen blev hon dock lite hängig, förkyld och fick rinnande ögon. Förkylning liksom typ alla andra barn just nu. Så under lördagen velade jag hit och dit hur jag skulle göra med Stockholm, inte ens när jag la mig var jag säker. Kände inte helt okey att åka med en klen Ellie hemma. MEN under natten bestämde jag mig, vet att en bilresa ner till stan innebär att mitt knä kommer börja värka, så det var bara att avboka.
 
Så idag har jag suttit och tittat på alla bilder som läggs upp från eventet och blir så avundsjuk.
Nästa gång SKA jag iväg.
 
Någon som däremot blev glad var Ebba eftersom vi nu istället skulle hinna med kvällens bio.
Filmen "Insidan ut" som hon har längtat efter och den var precis så bra som hon trodde och hoppades.
 
Helgen fick ett bra slut och nu sussar båda tjejerna i sängarna och jag hoppas dom vaknar pigga och alera imorgon.