Jag är för gammal.
Man ska inte behöva förklara, ursäkta sig eller liknande för att vad väljer att lägga upp på Instagram, Facebook eller sin blogg. Alla har vi olika saker i ryggsäcken och alla uppskattar vi olika saker på olika sätt.
Alla är vi rädda för hur vi uppfattas, vi vill inte vara ytliga men ändå visa vad vi har/kan/köpt och så vidare.
Jag älskar att titta på bilder på Instagram och läsa bloggar som visar fina bilder, shoppingtips och ger mig inspiration men när det kommer till mig själv så väljer jag allt för ofta att inte lägga upp sånt.
 
Jag är tacksam för mycket och jag har även en massa mindre roliga och lyckliga saker i ryggsäcken.
Så om jag vill skryta (?) och visa upp saker från mitt liv så vet ni vad, då gör jag det.
Alla kämpar och tragglar vi på med olika saker. Jag lever HÄR och NU och försöker göra det bästa av det.
 
Jag har skrivit om det här förrut men det tål att upprepas igen:
 
"Livet ska levas med ständig silverkant istället för guldkant då och då.
Det kan förändras över en natt och då vill man ha njutit av det så mycket som möjligt."
 
Läste dom meningarna för länge sedan och kände direkt att ja så är det.
Vi lever här och nu.
Älska, Förlåta, Unna sig och Leva.
Samla på minnen och upplevelser.
♥♥♥
 
Jag skulle kunna skriva massor om det här.
Jag vet att många kommer sucka,kommentera, ge varandra blickar och så vidare över det här inlägget men vet ni vad?
Jag har kommit fram till en sak.
Jag är tusan för gammal för att orka bry mig om vad folk tycker.
 
 
 
 
 
Att resa med barn.
Många frågar mig om det inte är drygt och jobbigt att resa långt med barn. Nu är ju tjejerna lite större men det har aldrig varit några problem att flyga långt med dom. Ebba var 2,5 år  första gången hon flög till USA, vi var nervösa innan och funderade på hur det skulle gå men det var inga som helst problem. På några resor har vi haft tjejernas farmor och mormor med och det är perfekt för då kan Ebba och Ellie flytta runt lite bland oss och prata/mysa/titta på film/spela spel. Många tycker att vi flyger långt för "bara" en vecka/tio dagar, men oss gör reslängden absolut ingenting, det är ju en del av äventyret. Hellre en vecka än inget alls säger jag  =)
 
* Rör på er. Innan man hoppar på planet kan det vara skönt att leka av sig. Numera går det direkt flyg både till Miami och Los Angeles förr fick man alltid mellanlanda. Under mellanlandningarna har vi förskt hitta någon lekstation eller liknande, så tjejerna kunnat "springa av sig". Nu kan det räcka med att resa sig och gå en vända i planet.
 
*Sköna reskläder. Tänk myskläder, mjukt och skönt. Gäller även vuxna, har några gånger haft åtsittande jeans det är inte kul efter några timmar stillasittande på ett plan.
 
*Handbagaget. Tänk roliga saker i handbagaget typ pysselböcker, målarböcker, pennor, någon sagobok att läsa, en skön filt och gosdjuret att kunna krama om. Ebbas isbjörn Isis är lika berest som henne och har varit med på alla hennes resor.
 
*Egna hörlurar. Vi har köpt egna sköna hörlurar som vi numera använder både till paddor, telefoner och på flygningar. De små rackarna man får på planet är inte så sköna för öronen.
 
* Trunki väska. När tjejerna var mindre hade dom sina trunki väskor och åkte på. Det är som en handbagage reseväska som barnen kan sitta på och sparka sig framåt alt bli dragen på av föräldrarna. Skön att sitta och vila små trötta ben på.
 
Det var några tips och glöm inte att äventyret/resan börjar redan på planet så gör det roligt, spännande och kul.
 Att resa med barn är fantastiskt och ger både dom och dig själv minnen för livet.
Jag är så glad och tacksam att vi har möjlighet att göra det tillsammans.
♥♥♥
 
 
Vad vill du???
" If you can dream it you can do it"
  
Nu sitter jag här och funderar på om jag ska våga.
Vad kan jag förlora?? Vinna???
 
Visst blir man trött på sig själv när man trycker ner sina drömmar, ibland till och med glömmer man bort alla de drömmar man hade/har. Tyvärr blir det nog lätt så i ett stressat samhälle där allt bara rullar på.
 
Jag tänker ofta på det och så tänker jag på alla andra som fått ge upp eller aldrig fått tagit tag i sina drömmar. Jag vill inte sitta bitter i min fåtölj om några (många) år och känna FAN ATT JAG INTE........vågade, chansade, provade, hoppade, sa vad jag tyckte, bytte jobb, flyttade, skilde mig eller vad det nu kan vara.
 
Vad vill DU med ditt liv??
Jag känner rätt ofta att man tänker sen, sen, sen istället för NU....
När blir "sen" då??
 
Jag tror det är viktigt att prata om sina drömmar, det är nog första steget att överhuvudtaget prata om dom.
 Så det ska jag göra först "prata" med mig själv om mina drömma roch sen prata med min sambo, mina barn och min familj om deras drömmar och mål.
 
♥♥♥